Så sitter jag här i sal C265 för sista gången. Mina kära klasskamrater kämpar på med matte breddningsprovet som jag gjorde redan i höstas. Det här har varit mina torsdagar i ett läsår, eller ja, de torsdagar jag orkade komma hit. USB-stickan i datorn, öppnade uppsatser som jag aldrig skriver på, kalendern på bordet, det svaga illamåendet efter att ha ätit upp baguetten för snabbt. Musiken i hörlurarna.

Jag kommer inte bara sakna min klass, jag kommer faktiskt att sakna hela Torsbergsgymnasiet också. Tryggheten i de nu så välkända korridorerna. Det känns som en evighet sedan vi sprang runt som livrädda gräshoppor med kartor över skolan i högsta hugg. Nästa utmaning är att lära sig hitta på ett enormt universitet.

Jag antar att jag är lite dramatisk och melankolisk dessa dagar, men det är så det är ibland. Glasspaketen i frysen vittnar om det. Men egentligen ska jag inte ha medlidande för mig själv, för jag fuckade upp det. Hade jag bara lyssnat på mig själv från början hade jag inte behövt ångra mig nu. Men så är det. Förlåt.

Jag ser brevid mig en halvfull resväska med tunna linnen, shorts, solkräm och bikinis. Jag kan inte ens beskriva lyckan som spritter i min mage när jag tänker på att om bara fyra dagar sitter jag på ett flygplan med destination Spanien för en vecka i solen med de finaste tjejerna jag vet. Jag är så megakopiöst lyckligt lottad att ha hamnat i NV08, världens mest fantastiskt underbart fina klass. Efter de rent utsagt vidriga åren på Kilberg och Gärdet har jag äntligen hittat rätt, men snart är det över. Jag kommer sakna allt, men nu är jag stark nog att ta över världen. Tack för det.

Aldrig har jag varit så lycklig förr. Aldrig. De vidriga sneda blickarna, de vidriga skratten, de vidriga kommentarerna, de vidriga människorna finns inte längre, de kommer aldrig styra mig igen. Jag klarade tonåren ändå, snart är jag 19 och inne på det sista av dom.

Snälla, ta er tid och titta. Det är värt det.