Med ID-kortet runt halsen går jag runt och stortrivs här i Ume! Lätt bästa nollegruppen och LÄTTARE bästa klassen! Mina största ursäkter till underbara NV08, men tre dagar med ID11 och jag trivs bättre än i någon klass någonsin. Ikväll blir det öl, cider och utgång på ORIGO! Äntligen!

Hörs om tre veckor, nollaN OUT!

Det läskigaste stället i hela Umeå måste vara vår tvättstuga här på Tvistevägen 11. Ett litet sött rött hus på utsidan, men inuti händer hemska dåd. 6 små tvättbås finns det, omslutna av gråa väggar. Det skulle lika gärna kunna finnas en tant med hårnät och en vit labbrock som styckar upp flera backar med det rödaste köttet som finns i de där båsen. Nu finns det en tvättmaskin och en torktumlare där istället, men principen är densamme. It's a scary place. Dessutom är luften kokande het efter torktumlarnas arbete...  Som sagt, scary stuff......

Det är något episkt med denna man. Han tänjer gränserna på allt, jag älskar det. Jag älskar att allt som kommer ur hans mun är saker som man bara inte FÅR säga. Alla vet att han inte borde säga det, men han gör det ändå. Läser man kritiken mot denna framstående komiker är allt samma: han är inte rolig, han är en idiot som snackar skit.

Problemet är inte att han inte är rolig, det är han. Han utför en fantastisk satirkomik. Det är det att man nästan får skuldkänslor för att man tycker att han är rolig när han talar om sådana tabu-ämnen som uteliggare och polacker som städar hans badrum. Jag skiter i det, han är genialisk.

INTERNET ÄR HÄÄR! Och likaså är min micro, lånekort, första kursboken, mat för flera veckor och tja, typ allmänt välbefinnande... Min kryddhylla är till och med full, trots att lite muskot lätt skulle få plats.

Till och med maten blir bättre och bättre, jag gillar att laga mat! Just nu vankas klyftpotatis med persillade och lite saftiga kotletter och jag har uppstockat för woknudlar i fleeera omgångar, massvis med pastasås, lax, räkor, kött i mängder och liiite grönsaker på sidan av. Jag gillar att vara hemmafru. Till och med disken känns medgörlig. Vilket är rätt bra, för den finns ständigt där, dag efter dag efter dag...

Min lägenhet är perfekt. Nästan. En liten sak som fattas. INTERNET.


Utan internet finns den där känslan av "nakenräddexposed", jag är beroende. Inte så mycket av facebook eller blogg eller så, utan mer av bankärenden, superviktiga e-mail, leveranser av beställda varor, sådana saker. Jag känner mig maktlös och utsatt när jag inte kan kolla upp dessa saker hemifrån! Tacka vet jag bror min, som har fungerande Internet en och en halv minut ifrån mig. Vad tusan skulle jag göra utan internet?!


Men det är klart, varje gång jag loggar in på en dator hamnar man på facebook och tittar, stalkar och ser till att alla gör vad de borde göra. Eller nått. Facerapesen rullar in, de puderpuffiga uppdateringarna som låter alla veta att livet är så bra just, något provocerande i ett litet hörn, fyllebilder, minnen, roliga youtube-klipp och allt annat som hör livet till.


Jag måste försöka dra ner på mitt facebookande. Det känns destruktivt på någe vis. Bättre att babbla på här eller på Tumblr och inte lägga mina problem på varenda liten stackare som har mig som vän på FB. Men jag vill inte heller puderpuffa upp min vardag och sprida hat bland varenda liten stackare som har mig som vän på FB. Så då är det kvar att förevigt bli nedtystad av samhällets idiotiska jantelagar eller att lämna utvalda små citat efter mig som förhoppningsvis får någon att dra på smilbanden.

Äsch, nu börjar jag bli lite knasig och förbannad på puderpuffigheten. Tönterier, det är vad det är. Näpp, nu slutar jag vara bitchig och återgår till att vara lite norrländskt bad-ass. Hörs.

Så var jag äntligen ensamboende i en liten etta på Tvistevägen, och vilken fin etta det är. Nu ska jag bara skaffa en lampa till fönstret och omorganisera i bokhyllorna så är jag klar sen. MUMSMUMSMUMS!

Eller ja, internet skulle inte sitta helt fel heller... Just nu sitter jag i brorsans lägenhet på Pedagoggränd och surfar från hans lilla bärbara dator. Jag ska dra mig tillbaka till mitt paradis strax, ska bara uträtta lite internetbundna ärenden. Puss!

Jag fick precis en tanke på att ta mig en sista cykeltur runt Bollnäs. Sen kom jag på att min cykel inte längre finns här. Den har flyttat till Umeå tillsammans med allt annat i mitt liv. Det är bara jag som är kvar. Det känns nästan som om jag bara borde dra idag, sätta mig på första bästa Y-buss och åka iväg till mitt nya liv. Men så blir det inte, för det är en lördag kvar innan dess. Den måste tas itu med innan något annat kan ske.

Mitt rum är så tomt. Eller ja, mitt rum i Bollnäs heter det väl nu för tiden. Hemma i Umeå är rummet allt annat än tomt, möbler står inproppade mitt i rummet som en total röra. Om en vecka sitter jag på en Y-buss påväg hem. Det känns skönt att skriva.

Här är det dock inte lika roligt just nu. Min hals värker, sängen jag ska sova på i en vecka är pytteliten, pengarna tryter efter ännu en sväng på IKEA, allt jag kan göra är att längta och längta. Titta på nycklarna, drömma mig bort.

Min brorsas nya lägenhet är dock ingen röra. Den är sjukt mysig efter en heldag med IKEA-möbelbyggande. Köket är dock gjort för miniatyrmänniskor och jag har kroniska ryggsmärtor efter att ha stått och diskat där. Men han har i alla fall husdjur, minst två silverfiskar har vi sett, skrikigt åt och dödat. En låg i pappas glas. Urk.

Nu ska jag spendera en vecka med Bollnäs finest, sen lämnar jag staden för gott! Närå, men ett tag i alla fall ;)

Det som är kvar av denna dag är att städa, packa ihop datorn och sova en sista gång i min sköna säng. Imorgon flyttar den till Umeå, tillsammans med resten av mitt rum. Spänningen är olidlig.

Idag är det både lättnadens och sorgens dag i ett soligt Bollnäs. Lättnad eftersom mina hemska budget/pengaproblem äntligen är ur vägen, men på bekostnaden att min ÄLSKADE, FANTASTISKA moppe nu ska lämna mig och min familj. Min älskade lilla vän, min fina, fina moped.

Det var i april 2007 som den kom hem, i en enorm kartong. I tre månader tittade jag på den, rörde vid den, beundrade den. Efter det fick jag mitt körkort och tillåtelse att börja köra den. Fantastiskt. Min första smak av frihet.

Numer innehar jag ett riktigt körkort och jag får köra bil, något som jag AVGUDAR att göra. Dock känner jag aldrig vinden i hjälmen och kläderna när jag kör bil. Aldrig upplevs trafiken lika öppen när man inte är instängd i en liten låda med en massa bjälkar och väggar och dörrar ivägen för allt och alla.

Jag kommer sakna åren som moppedist, jag kommer sakna min lilla älskling, men min moppe kommer få ett gott hem och en snäll ny ägarinna. Sådetså.