Så sitter jag här i sal C265 för sista gången. Mina kära klasskamrater kämpar på med matte breddningsprovet som jag gjorde redan i höstas. Det här har varit mina torsdagar i ett läsår, eller ja, de torsdagar jag orkade komma hit. USB-stickan i datorn, öppnade uppsatser som jag aldrig skriver på, kalendern på bordet, det svaga illamåendet efter att ha ätit upp baguetten för snabbt. Musiken i hörlurarna.

Jag kommer inte bara sakna min klass, jag kommer faktiskt att sakna hela Torsbergsgymnasiet också. Tryggheten i de nu så välkända korridorerna. Det känns som en evighet sedan vi sprang runt som livrädda gräshoppor med kartor över skolan i högsta hugg. Nästa utmaning är att lära sig hitta på ett enormt universitet.

Jag antar att jag är lite dramatisk och melankolisk dessa dagar, men det är så det är ibland. Glasspaketen i frysen vittnar om det. Men egentligen ska jag inte ha medlidande för mig själv, för jag fuckade upp det. Hade jag bara lyssnat på mig själv från början hade jag inte behövt ångra mig nu. Men så är det. Förlåt.