Jag vill hitta min plats här i livet. Jag vill leta och jag vill finna, förlora, fucka upp, förstöra, förstå, förfina och bara finnas. Vad min möjlighet till en etta på Tvistevägen ger är en tanke om tomhet. En seg, regnig och kanske lite åskig söndag klockan fem när tiden och hela världen står stilla. Att ligga i en säng som är alldeles för stor för mig, bland kuddar och filtar som är alldeles för många för mig, stirra upp i taket och lokalisera ickebefintliga föremål i tomrummet ovanför den där löjligt stora sängen.

Det är något jag kan göra en helt vanlig dag här hemma egentligen. Så vad skulle vara skillnaden? Ingen kommer att knacka på dörren och fråga om jag har några idéer om mat, vilket jag aldrig har. Ingen kommer att fråga om jag har dammsugit, vilket jag inte har. Ingen kommer be mig att sänka volymen på datorn, vilket jag ändå inte skulle ha gjort. Ingen kommer att säga att de åker ner till gymmet och att jag borde följa med. Det borde jag verkligen. Men det är många saker som borde göras här i världen.

ENSAMHET är min dröm. Jag TRIVS i ensamhet, att vara ensam hemma är en av mina passioner. Det betyder inte att jag är en social missbildning som sitter i en grotta och skalar kokosnötter med mina tånaglar, jag älskar sällskap. Men att faktiskt kunna existera i en värld som bara är min, om så bara för en sekund. Att känna tystnaden välla in över hela atmosfären och pressa sig in i varje liten vrå runtomkring mig. Ett plötsligt ljussken. Ett svagt muller som sakta rullar sig fram över horisonten, bygger upp sig i kraft som något slags osynligt kraftfält. Sedan det där hugget när åskan illustrerar exakt hur blixten klyvde isär hela himlen. Etttusenett, ettusentvå, ettusentre, ettusenfyra, ettusenfem, ettusensex... Två kilometer bort.

Jag vill hitta min plats här i livet.