Min lägenhet är perfekt. Nästan. En liten sak som fattas. INTERNET.


Utan internet finns den där känslan av "nakenräddexposed", jag är beroende. Inte så mycket av facebook eller blogg eller så, utan mer av bankärenden, superviktiga e-mail, leveranser av beställda varor, sådana saker. Jag känner mig maktlös och utsatt när jag inte kan kolla upp dessa saker hemifrån! Tacka vet jag bror min, som har fungerande Internet en och en halv minut ifrån mig. Vad tusan skulle jag göra utan internet?!


Men det är klart, varje gång jag loggar in på en dator hamnar man på facebook och tittar, stalkar och ser till att alla gör vad de borde göra. Eller nått. Facerapesen rullar in, de puderpuffiga uppdateringarna som låter alla veta att livet är så bra just, något provocerande i ett litet hörn, fyllebilder, minnen, roliga youtube-klipp och allt annat som hör livet till.


Jag måste försöka dra ner på mitt facebookande. Det känns destruktivt på någe vis. Bättre att babbla på här eller på Tumblr och inte lägga mina problem på varenda liten stackare som har mig som vän på FB. Men jag vill inte heller puderpuffa upp min vardag och sprida hat bland varenda liten stackare som har mig som vän på FB. Så då är det kvar att förevigt bli nedtystad av samhällets idiotiska jantelagar eller att lämna utvalda små citat efter mig som förhoppningsvis får någon att dra på smilbanden.

Äsch, nu börjar jag bli lite knasig och förbannad på puderpuffigheten. Tönterier, det är vad det är. Näpp, nu slutar jag vara bitchig och återgår till att vara lite norrländskt bad-ass. Hörs.